Jag gillar att tänja på gränser. Eller utmana ödet kanske är det jag menar. Någonting i mig gör att jag försätter mig i situationer som skulle kunna vara farliga. Inte några extrema situationer alls, jag hoppar inte bungyjump,klättrar eller utför någon extrem sport, istället utmanar jag ödet i vardagliga situationer och ignorerar de varningsklockor som för väsen i mig.
Jag antar att jag inte är ensam om detta, och att dessa situationer är sådana som många andra även har varit i. Och många andra, som jag, har faktiskt inte varit med om något livshotande eller farligt. Så det kanske egentligen inte är särskilt farligt, trots det går jag alltid hem med känslan av att jag har överlevt. Jag pratar om de gånger jag och ett gäng tjejer hoppat in i bilar med okända killar för att åka till en fest som vi inte riktigt vet var den är, eller den gången när jag och melissa följde med tre killar på ett hotellrum och drack deras sprit trots att vi bara träffat dom en gång förut, alla gånger jag sovit hos killar jag knappt känt, när jag åkt taxi själv utomlands, eller följt med killar i ett land jag aldrig varit i förut med någon jag lärde känna för en vecka sen. Hur jag i morse lät mig övertalas på fem minuter att följa med till en fest på en båt av två stycken jag aldrig någonsin träffat förut.
Det är nog egentligen inga stora saker men det de alla har gemensamt är att jag oftast har insett vad det är som kan gå fel, att en slags oro har spridits sig i kroppen och jag har hört varningsklockorna eka men jag har ändå gjort det. Bara för att se vad som kommer hända. Bara för att jag hoppas att det är nu det händer, det är nu livet blir som på film och blir händelserikt. Det är nu jag vågar bryta mig ur min bubbla, mina rutiner, ur mig. Eller så vill jag bara va lite galen, ha en sjuk historia att berätta sen. Om jag överlever. Och hitills har jag överlevt, hitills har jag massor av historier att berätta om när det kunnat gå fel men inte gjorde det.
Kommentera