fkalfa

Jag och annmari har varit på äventyr. Jag tappade bort mitt busskort och bankomatkort och vi klättrade över en grind för att hitta det igen. Jag sitter på tunnelbanan och jag tänker  på oss och jag ler för att det är fint. Ser ett par, de går hand i hand, gå av tunnelbanan och jag tänker att en gång var vi ett par, men nu känns det som en dröm. En gång var det vi och nu är det som aldrig funnits men jag ler ändå för jag tänker att sånt är livet, saker försvinner och kommer aldrig åter. Jag ler för att du gjorde mig glad igen och sen gjorde du mig ledsen men jag vet att livet är sånt. En stund finns nåt och en annan finns det inte. Och jag tänker på när jag skrev på din rygg att jag var kär i dig och du sa att du alltid ska minnas det och jag ler, och jag tänker på när du skrev på min rygg om du fick chans på mig och jag ler för att det är fint. Jag ler för att jag älskar dig, för att det är fint, för att vi inte finns längre och sånt är livet. Och senare kliver jag av bussen och måsen skriker igen men den är inte olycklig, det finns ingen måsunge och jag ler. Jag vet att livet går vidare, att jag går vidare, att du redan har gått vidare och snart är allt vi gjort bara en tanke, inte ens en känlsa, och det är okej. Nångång finns det någon annan här och fyller ditt tomrum, och jag kommer bli kär igen och du kommer försvinna bort och allt detta onda kommer jag aldrig minnas igen. Jag kommer försöka igen, någongång kommer jag att våga försöka igen och allt vi har gjort kommer jag le åt, allt vi har gjort kommer vara det finaste bara, inget mer.