Jag jobbade nattskift igår, från klockan 23-07, en otroligt stressig lönehelg men jag klarade det, trots en glappande kortläsare och gapiga människor. Jag satt på tunnelbanan påväg hem sen och kunde ändå inte riktigt vara nöjd, jag kunde inte riktigt lämna natten bakom mig för det var något som gnagde och upptog mina tankar. Det var egentligen en väldigt löjlig incident men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig ledsen för det som hänt.
Det var egentligen inget värre än att en kille som beställde hade en jobbig full kompis brevid sig. Kompisen klagade på vad killen hade beställt, att det tog tid och att han inte var hungrig. När jag kommer med det sista till beställningen hör jag hur han viskar uppmanande "Fråga henne, fråga henne, kom igen" varav killen som beställde suckar och tillslut frågor "Är du syrian?" Jag skakar på huvudet och svarar samtidigt " Nej det är jag inte." Killen tar sin påse och gör sig redo att gå och medans de vänder ryggen säger kompisen samtidigt "Abo vilken näsa"
"Abo vilken näsa." Och sen känns det som att mina näsa har växt tio centimeter till. För jag vet att jag har en stor näsa, det är inte första gången jag hör det och det kommer uppenbarligen inte bli den sista gången heller. Min stora näsa har följt mig som en röd tråd genom livet och har ständigt blivit uppmärksammad, ifrågasatt och kommenterad så jag vet inte varför jag just denna gång blev så otroligt ledsen. Kanske är det pågrund av att man gång på gång måste begränsas av sitt yttre, att man ständigt måste påminnas om man inte är mer än sin utsida och att den aldrig någonsin duger.
Och den jag blir mest besviken på det är mig själv. Jag blir visserligen irriterad på killen som tycker det är okej att kommentera mitt utseende, att anmärka och försöka legitimera min stora näsa med en härkomst. Men han lever nog ovetande i en struktur som gör det acceptabelt för han som man att ständigt bedöma ; berömma eller kritisera kvinnors utseende. Så jag blir mest besviken på mig själv. För genom att ta åt mig och bli ledsen av hans kommentar så begränsar jag mig själv till mitt yttre, jag påminner mig själv om jag bara är min utsida och att den fan inte duger.
Jag hade velat tänkt att min näsa må va stor men jag kan vara snygg ändå ELLER (vilket är ännu bättre) jag kanske inte är snygg men det finns så otroligt mycket annat med mig som är bra. Som jag har behövt jobba med mig själv för att ha, egenskaper som jag dagligen gör aktiva val för att behålla ( kärleksfull, givmild, snäll, rolig, intelligent, engagerad) medans mitt utseende bara är ett genetiskt lotteri som jag är oförmögen att påverka mer än dyra fransförlägningar och färgat hår. Borde inte de härliga egenskaperna väga mer än en förbestämt utseende? Jag önskar jag hade tänkt så. Och jag ska jobba med att känna så inför mitt utseende, att avdramatisera hela grejen med att "vara snygg." Och därför tänker jag från och med nu sluta ge komplimanger för utseende, och jag tänker sluta ta emot komplimanger för hur jag ser ut. Jag vill inte bli påverkad mer av idiotiska kommentarer. Jag är ju för fan super härlig!
Kommentera